Att resa till havs har genom historien varit förknippat med både rädsla och fascination. Till och med de mäktiga romarna föredrog ofta andra färdsätt framför sjöresor. Samtidigt fanns det tydliga fördelar: fartyg kunde transportera stora och tunga laster, vilket gjorde dem idealiska för handel, och de möjliggjorde resor till avlägsna och exotiska platser. Dessutom skapade hamnarna mötesplatser där resenärer, köpmän och andra människor från olika delar av världen kunde utbyta erfarenheter och idéer.
Före 1800-talet, innan ångmaskiner och motorer började användas, fanns det i princip bara två sätt att ta sig fram till havs – med åror eller med segel. De långa resorna till Asien genomfördes med stora segelfartyg, helt beroende av vindarna. Om vinden uteblev kunde resor försenas i månader, med allvarliga konsekvenser som följd. Samtidigt kunde kraftiga stormar innebära livsfara och risken för skeppsbrott var ständigt närvarande.
Den vanligaste metoden var att segla från hamn till hamn med land i sikte, vilket ökade säkerheten men gjorde resorna längre. Först med motorernas intåg blev det möjligt att färdas rakt över öppet hav, vilket kraftigt minskade restiderna.
Det Svenska Ostindiska Kompaniet förlorade totalt åtta av sina 37 skepp under sina verksamhetsår. Ett av de mest kända förlisningarna gäller skeppet Götheborg, som gick på grund år 1745 – ironiskt nog strax utanför staden Göteborg, som det var uppkallat efter. Händelsen väckte stor uppmärksamhet, särskilt eftersom fartyget redan hade klarat tre långa resor till Kina men förliste precis innan det nådde sin hemhamn.
Än idag är orsaken till förlisningen inte helt klarlagd. En teori är att skeppet drabbades av så kallat dödvatten – ett fenomen där fartyg plötsligt blir svårstyrda på grund av osynliga strömmar som uppstår när söt- och saltvatten möts.