Från öst importerades eftertraktade varor som silke, kryddor, konstföremål och till och med exotiska djur. Under medeltiden reste köpmän och soldater från städer som Venedig och Genua över hela Medelhavet. De bedrev inte bara handel utan tog också kontroll över viktiga områden. På 1200-talet hade de till exempel erövrat många av öarna i både Joniska och Egeiska haven, vilket gav dem stor makt över handeln mellan öst och väst – något som ofta väckte missnöje hos andra.
När Konstantinopel föll till det osmanska riket på 1400-talet förändrades maktbalansen drastiskt. De italienska handelsmakterna fick nu en stark konkurrent, vilket ledde till både konflikter och ekonomiska motsättningar. I takt med att Osmanska riket växte blev det allt svårare för övriga Europa att få tillgång till österns varor, och behovet av nya handelsvägar ökade.
Det var i detta sammanhang som Kristoffer Columbus gav sig ut på sin resa i slutet av 1400-talet i hopp om att nå Indien sjövägen västerut. I stället nådde han Amerika, men levde hela sitt liv i tron att han faktiskt hade hittat en ny väg till Asien.
När Spanien, Portugal och senare även Storbritannien etablerade sig i Amerika började stora mängder nya resurser strömma in till Europa. Samtidigt ökade rivaliteten mellan Europas stormakter, vilket ledde till konflikter mellan exempelvis britter och spanjorer samt portugiser och holländare. Under tiden fortsatte osmanerna att kontrollera de traditionella handelsvägarna och sälja österländska varor till höga priser.
Till slut lyckades europeiska upptäcktsresande hitta alternativa vägar. En av dem var Bartolomeu Dias, som seglade runt Afrikas sydspets och därmed öppnade en ny sjöväg till Asien. Detta gjorde det åter möjligt att bedriva direkt handel mellan Europa och öst utan att passera de gamla, kontrollerade handelsvägarna.