Vad handlade man med?

I och med att handeln med länder långt borta i öst öppnades för den svenska marknaden tack vare att det Ostindiska Kompaniets grundande på 1730-talet så ökade antalet exotiska varor dramatiskt. Attraktiva konstföremål och vackra porslinsskålar, kryddor och sidentyger var mycket eftertraktade och man etablerade handelshamnar i länder som Indien och Kina.

Man skulle kunna tro att svenska varor hade varit lika attraktiva i asiaternas ögon, men sanningen var inte riktigt så enkel. Medan Sverige och Skandinavien i allmänhet var mycket rikt på naturliga råvaror och produkter, som trä, järn och torkad fisk så var det inte dessa som kineserna och japanerna helst handlade med. Nej, för dem var det silver som gällde!

Så vad göra? Svaret var ganska enkelt. I den spanska hamnstaden Cadiz hade man sedan länge etablerat ett kommersiellt centrum där man i princip kunde handla med vad som helst. Därför blev detta de svenska expeditionernas första anhalt och här kunde man byta in fiskeutrustning som fiskkrokar, torkad torsk, bössor och metaller mot silver, som man sedan reste vidare med för att handla med i öst.

Än idag så har man i många sydeuropeiska länder en alldeles särskild förkärlek för de nordiska torkade fiskarna; i Spanien har man bacalao och i Grekland bakaliaro, båda en form av torkad torsk med ursprung i Sverige och Norge. Under 1700-talet utvecklade man en ny metod att fiska genom att sätta flera krokar på en lina, vilket i sin tur tillät massfiske och med det större handel. När man så kom till Cadiz hade man stora mängder att handla med och på så sätt fylldes koffertarna med det av kineserna så attraktiva silvret.

Inte alla tyckte att detta var en speciellt bra affär. Det ostindiska kompaniet kritiserades ofta för att blöda Sverige på dess viktiga råvaror mot krimskrams som porslin och syndigt te. Handen fortsatte dock intensivt och har in i våra dagar influenser på handel världen över.