Livet som sjöman

För en ung sjöman på 1700-talet så måste det ha legat en enorm attraktionskraft i att bli anställd av det nya Ostindiska Kompaniet. Det var inte bara lönen som lockade utan även själva äventyret i sig. Det fanns också en hel del fördelar med att arbeta här, till exempel att man inte behövde tjäna i den svenska militären om man fick jobb hos kompaniet. Detta var en av de arton regler och privilegier som utarbetats och förhandlats inför företagets grundande.

En sjöman som anställts blev med detta garanterad många månaders anställning och resor till exotiska länder, men samtidigt var detta ett ytterst farligt jobb. Fasansfulla havsstormar, sjukdomar, pirater och fientliga konkurrenter låg och lurade runt varje hörn; det var ingen tillfällighet att kompaniets skepp var utrustade med kanoner och allehanda vapen.

Om man var sjöman för det ostindiska kompaniet blev man så länge kontraktet gällde i princip livegen för sina överordnande. Man hade inga möjligheter att säga upp sig och om man försökte ge sig av på egen hand blev man arresterad. Påskrivet var påskrivet! Kapten var därmed en slags överherre, polisman och domare vars vilja man måste lyda till punkt och pricka. Annars riskerade man till och med att få stryk!

Ett annat stort problem var skörbjugg. Innan man insåg att detta berodde på brist på C-vitamin var det många sjömän som insjuknade och dog av denna och andra otäcka sjukdomar. Blev man skadad ombord var risken hög för infektioner och någon antibiotika fanns inte att tillgå. Hygienen var extremt bristfällig och det fanns inte rum för någon form av privatliv; bara de överordnade hade egna kabiner.

Så varför blev man sjöman här? För många var det fattigdom som drev en till detta hårda arbete, medan andra lockades av äventyret i sig. Tänk vilka historier man kom hem med – om man hade turen att komma hem!