Kompaniets regelbok

Under de åttio år som det svenska Ostindiska Kompaniet existerade följde man ett antal regler som gällde för dem som arbetade för företaget, både i styrelse och på lägsta nivå som till exempel sjömän på de 37 skepp som under åren utförde sina handelsresor. Dessa regler måste respekteras och följas till punkt och pricka av alla och de utfärdades efter förhandlingar med bland annat det brittiska Ostindiska kompaniet och den svensk-tysk Henrik König som satt i kompaniets ledning.

Reglerna var klara och koncisa och medan de flesta skulle kunna vara nutida var andra mer tidstypiska och anpassade efter 1700-talets normer och förhållanden. De var arton till antalet och de inkluderade det ekonomiska avtalet mellan kompaniet och den svenska staten. Regel nummer ett var att det svenska Ostindiska Kompaniet hade rätt att handla med alla hamnar öst om Godahoppsudden ända bort till Japan. Eftersom många hamnar redan var tagna av andra länder, som Portugal, Holland och Storbritannien, måste man ansöka om särskilt tillstånd för att handla i dessa. De hamnar och städer som däremot inte var etablerade med andra länder var det fritt fram att handla i.

Om man som sjöman ville bli anställd av kompaniet så fick man automatiskt frisedel från att tjänstgöra i det svenska försvaret. Även om detta förvisso kunde verka attraktivt för många män så bör man inte glömma att resorna till Asien var mycket riskfyllda och hela åtta av kompaniets 37 skepp förliste. Om någon i besättningen fick för sig att hoppa av så blev han omedelbart arresterad, så man fick inte komma och gå som man ville.

Om ett skepp som tillhörde kompaniet hotades, både till havs och i en hamn, så hade man rätt att försvara sig. Skeppen och dess besättningar var oftast beväpnade till tänderna då det både fanns pirater och konkurrenter att råka på men som företag hade man rätt till sekretess.