Götheborg går på grund

Att resa till havs har alltid varit fruktat av många! Till och med de mäktiga romarna föredrog alla andra typer av resande framför havs-turer men å andra sidan var fördelarna många; man kunde frakta mycket tunga lass vilket innebar bra handel, man kunde ta sig till exotiska platser på kortare tid och man hade möjligheter att träffa på andra resenärer, köpmän och i allmänhet intressanta personer då man möttes i världens olika hamnar.

Innan motorerna introducerades på 1800-talet fanns det bara två sätt att ta sig fram på havet: med åror eller med segel. För de långa resorna till Asien var det stora segelskepp som gällde och man var helt beroende av vädergudarnas humör. Missade man segelvinden kunde en resa försenas i flera månader, vilket i sin tur kunde få katastrofala följder. Å andra sidan kunde för kraftiga vindar och stormar innebära att man riskerade skeppsbrott!

Det vanligaste sättet att resa till havs på var från hamn till hamn, alltid med land i sikte. Detta gjorde förvisso att resorna var säkrare men samtidigt tog de längre tid. Med motorernas introduktion kunde man äntligen segla tvärs över öppet hav vilket innebar mycket kortare restid.

Sveriges Ostindiska Kompani kom att förlora åtta av sina sammanlagt 37 skepp på åtta årtionden, och ett av de kändaste skeppen att förlisa hette Götheborg. Skeppet gick på grund år 1745, alldeles utanför staden det var uppkallat efter. Det hela fick mycket uppmärksamhet eftersom det låg en slags tragikomisk ironi i det hela då man redan avklarat tre långa resor till och från Kina men nu lyckades förlisa alldeles utanför Göteborgs hamn.

Än idag vet ingen säkert hur skeppet lyckades gå på grund men en teori är att man råkade på så kallat dödvatten, där ett skepp plötsligt inte kan styras då osynliga svallvågor orsakats av mötet mellan söt- och saltvatten.